Namn:
Inger Jalakas.
Född:
I Nässjö 1951.
Uppvuxen:
I Enköping, Lyrestad, Sävedalen och Stenungsund, tillsammans med småländsk mamma, estnisk pappa och fyra syskon.
Bor:
I Göteborg.
Familj:
Barnen John, Lisa, Charlie och hunden Yngve.
Yrke:
Författare och frilansjournalist.
Utbildning:
Konstindustriskolans utbildning för reklamtecknare och dekoratörer 1970-73. Naturvetenskaplig linje på gymnasiet 1971-74. Matematik och geovetenskap på Göteborgs universitet 1975-76. Journalisthögskolan i Göteborg 1978-79.
Tycker om:
Barnen. Böcker. Bohuslän. Havet. Hundar.
Tycker inte om:
Falskhet. Fanatism. Folksamlingar.

Att arbeta som författare är fantastiskt. Åtminstone de stunder då man har flyt och människorna som befolkar den blivande boken börjar leva. Då har man en hel värld inne i sitt huvud där det händer saker man inte hade en aning om från början.
Å andra sidan är det ett av de ensammaste yrken man kan ha. Skrivandet förutsätter koncentration. Vilket i princip innebär att man sitter och stirrar på en dator dag ut och dag in i månader. Eller år.
Orhan Pamuk, Nobelpristagare i litteratur 2006, sa i sitt Nobeltal att det främsta incitamentet för att bli författare är "denna önskan att stänga in sig i ett rum - ett rum fyllt med böcker." Han har rätt, naturligtvis.
Man kan ju undra varför någon frivilligt väljer att bli författare. Mitt svar är att man inte väljer. Man skriver för att man måste. För att man har berättelser inne i huvudet som måste ut på ett eller annat sätt.

I mitt fall började det med sexturismen i Sydostasien. I slutet av åttiotalet var jag där ett par gånger för att skriva om helt andra saker. Det gjorde jag också. Jag var anställd då och min arbetsgivare var inte intresserad av artiklar om sexturism och barnprostitution.
Men det jag sett på Pat Pong i Bangkok lämnade mig ingen ro. Så småningom sa jag upp mig för att börja frilansa. Jag skrev artiklar om sexturismen och sålde dem till olika tidningar och tidskrifter.
Det var ju bra. Men det räckte inte. På några få A4-sidor kan man bara skrapa på ytan. Och jag ville sätta in eländet i ett sammanhang. Jag hade alltså inget val. Jag var tvungen att skriva en bok. Det blev "Bara Barn - om sexturism och slaveri", som kom ut på Brevskolan hösten 1995.
Året därpå var det dags igen. Jag satt en sommardag i min mammas trädgård och läste tidningen. En artikel handlade om ensamma mammors eländiga ekonomi.
Inget att säga om det, ensamma mammor har ofta eländig ekonomi. Men attityden i artikeln fyllde mig med vrede. Det lät som om ensamma mammor var hjälplösa offer, fattiga inte bara ekonomiskt utan socialt, kulturellt och intellektuellt. Vilket inte var underligt, för så framställdes ensamma mammor i pressen på den tiden. Men så är det ju inte. Jag känner mängder av ensamma mammor. Ytterst få betraktar sig som offer.
Vrede är en stark drivkraft. Jag bestämde mig för att skriva en bok för att ge en motbild till eländesskildringarna och för att peppa andra ensamma mammor. Den kom ut 8 mars 1997 och heter "Jävlar anamma, mamma! Handbok i överlevnad för ensamma mammor".
Ja, sedan har det rullat på. I "Jävlar anamma, mamma!" hittade jag på en fiktiv person, Ina Denisovitj, som gjorde saker som skulle bli för privata om jag berättade om mitt eget liv.
När boken var klar blev jag inte av med Ina. Jag ville skriva mer om henne och jag ville skriva mer skönlitterärt. Samtidigt insåg jag att mina ämnen var rätt svarta, för att inte säga kriminella. Så det blev deckare.
Och fler fackböcker om saker jag tycker är angelägna. Utbrändhet, till exempel. Och Aspergers syndrom. Och barnböcker om "Min modiga mormor".
Barnböckerna bottnar också i journalistiken. När min yngste son Charlie var sex reste jag till södra Afrika för att skriva om noshörningar. Jag reste rätt mycket då, mest till Asien. Vilket inte imponerade ett dugg på barnen. Jag kunde lika gärna åkt till Kalmar som till Kambodja.
Tills jag for till Afrika. Charlie gick sista året på dagis och berättade stolt för alla andra ungar att hans mamma var i AFRIKA. På safari.
När jag kom hem överöstes jag av frågor från hela flocken. Så jag gick dit på en samling, med en vattentrumma, en barkdocka, en medicinmanshatt och lite annan smått och gott. Och diabilder. I en timmes tid satt sjutton förskolebarn alldeles tysta, alldeles stilla och såg med förundrade ögon på diabilder. Från AFRIKA.
Då förstod jag vilken speciell plats Afrikas djur har i våra hjärtan. Som de är, spännande och vilda. Jag började berätta sagor för Charlie, om en modig mormor, hennes barnbarn och deras äventyr med flodhästar, noshörningar, lejon och elefanter. Efter ett tag skrev jag ner sagorna och la dem i en av högarna på skrivbordet.
Där blev de liggande. Ända tills mina vägar råkade korsa illustratören Helena Bergendahls. Med hennes ljuvliga bilder fick sagorna liv och blev till böcker.

Skapad 2004-11-23 || Uppdaterad 2013-12-29
http://www.jalakas.se/ Version 1.1 || Copyright © Inger Jalakas || Foto: Elisabeth Ohlson Wallin || Webb CS Design